Separation...
Ordet har fått en ny betydelse idag. Vad är separation?
En separation är när man separerar från någon. Oftast säger man separation när det gäller någon/något man tycker om.
Separation är inte bara ting. Att kunna separera sina känslor och se skillnaden. Vi är alltid beroende av människor, utan social förmåga så mår man psykiskt och fysiskt dåligt. Det gäller att kunna separera sig själv från någon annan, att kunna stå självständigt. Varför ser jag mina vänner som en del av mig?
Det har fungerat bra så länge saker och ting fungerar så som jag vill att det ska fungera. Dem är inte en del av mig. Jag är jag och ingen annan.
Att separera sig själv från andra är en viktig egenskap.
Det är också viktigt att kunna separera känslorna från varandra. Att inte beblanda kärlek med hat, svartsjuka med aggression, kärlek med ägande.
Jag börjar fundera på om omvärlden har rätt? Kan inte mina känslor vara helt oberoende av varandra? Känslan av att omvärlden ser mig som offret och känslan av att jag faktiskt är kär?
Det är idiotiskt att sitta och grubbla på saker som du inte kommer få svar på förens om några dagar, veckor eller månader. Kom igen. Le!
En separation är när man separerar från någon. Oftast säger man separation när det gäller någon/något man tycker om.
Separation är inte bara ting. Att kunna separera sina känslor och se skillnaden. Vi är alltid beroende av människor, utan social förmåga så mår man psykiskt och fysiskt dåligt. Det gäller att kunna separera sig själv från någon annan, att kunna stå självständigt. Varför ser jag mina vänner som en del av mig?
Det har fungerat bra så länge saker och ting fungerar så som jag vill att det ska fungera. Dem är inte en del av mig. Jag är jag och ingen annan.
Att separera sig själv från andra är en viktig egenskap.
Det är också viktigt att kunna separera känslorna från varandra. Att inte beblanda kärlek med hat, svartsjuka med aggression, kärlek med ägande.
Jag börjar fundera på om omvärlden har rätt? Kan inte mina känslor vara helt oberoende av varandra? Känslan av att omvärlden ser mig som offret och känslan av att jag faktiskt är kär?
Det är idiotiskt att sitta och grubbla på saker som du inte kommer få svar på förens om några dagar, veckor eller månader. Kom igen. Le!
Några dagar...
Allt kändes så bra.
Jag känner mig faktiskt säker.
Mycket verkar dock hända med mina vänner.
Simon ska byta till Samhäll
Toveh har pojkvän
Okej två stora förändringar.
Dem förändrar mig också.
Ännu en underbar helg där jag sett på mig själv från nya vinklar.
Var i Stockholm denna helg, känns som om jag börjar få en ny bild av mig själv.
Självständig och förnuftig. Jag tycker om mig själv.
Och det verkar som om andra gör det också...
Jag känner mig faktiskt säker.
Mycket verkar dock hända med mina vänner.
Simon ska byta till Samhäll
Toveh har pojkvän
Okej två stora förändringar.
Dem förändrar mig också.
Ännu en underbar helg där jag sett på mig själv från nya vinklar.
Var i Stockholm denna helg, känns som om jag börjar få en ny bild av mig själv.
Självständig och förnuftig. Jag tycker om mig själv.
Och det verkar som om andra gör det också...
Tobacco Industry...
The name "Licensed to Kill" is truly a tobacco name - a name associated with leadership in corporate killing in that industry in the United States and around the world. We do not own any companies that are not tobacco-based, and we do not feel a need to purchase any food subsidiaries to obscure the fact that our prime source of profit is indeed cigarettes. By taking such a name, Licensed to Kill, Inc clearly identifies what it is: a company that has been given the explicit permission by the state to manufacture and market tobacco products in a way that each year kills over 400,000 Americans and 4.5 million other persons worldwide. In short, a company that profits off of some of the world's most deadly brands.
COMPANY SLOGAN: The beauty of the tobacco business is that people pay us to kill them. That's why our motto is "We're Rich. You're Dead!"
Människan Och Tiden
Jag sitter här, en människa i kött och blod, jag sitter här just nu och på ingen annan plats eller tid. Jag är snart 19 år, om det egentligen säger något om mig. Ofta kan jag tänka på att jag känns på sätt och vis mer mogen än andra i min ålder. Många jag umgås med är mer intellektuella än andra personer i min ålder, dem har en mer utstuderad livssyn och jag känner att jag har ett utbyte av dem som jag inte har med många andra 18-åringar. Så vad gör egentligen mina 18 år för skillnad när det är personlig mognad och erfarenheter som räknas?
Många jag umgås med ser ungefär på samma sätt. Diskussioner om livet och livssyn är ofta på tal. Häromdagen så kom diskussionen om erfarenhet upp vid matbordet hemma med mina föräldrar. Deras argument för det hela löd:
”Du kan fortfarande inte ta bort 18 år av ens persons liv, dem har fortfarande lika många erfarenhets minuter som dig”
Detta argument fick mig att tänka efter. Även om en person har varit instängd i ett rum i 18 år, utan språk och mänsklig kontakt, så kan jag inte säga att jag har mer erfarenhet än den personen. Visst jag kanske har mer social skicklighet, mer kunskap om omvärlden, men den personen har en erfarenhet av att vara instängd i 18 år, det kommer aldrig jag att ha. Endast för att jag levt annorlunda så betyder inte det att jag har mer erfarenhet än denna person.
Vad är då mognad och är mognad beroende av tiden?
När jag var tretton år så fanns det en längtan av att bli 15 och få gå på 15-års filmer på biografen. När jag var 15 år så fanns det en längtan av att bli 18 och slippa vara beroende av sina föräldrar. När jag två år senare var 17 brydde jag mig inte så mycket längre. Tidens gång är inget vi kan ändra på, visst kan man börja kritisera dagens samhälle för att inte låta 17-åringar rösta till riksdagen, men jag hade lärt mig (inte på grund av att jag var 17 år, utan på grund av min mognad) att acceptera samhället som det ser ut idag. Detta betyder inte att jag kanske håller med lagboken eller samhället på alla punkter, men jag accepterar att andra vill ha det så. Mognad handlar om förståelse och är på många sätt oberoende av tiden.
Pippi Långstrump äter krumelurpiller för att inte bli stor, hon kan inte förstå varför vuxna gör som dem gör. Hon förstår inte varför vuxna jobbar och betalar skatt, hon förstår inte att alla har olika uppfattning om vad som är roligt och inte. Lotta på Bråkmakargatan, en annan av Astrid Lindgrens folkkära karaktärer, ställer sig i en gödselstack för att bli stor fort, hon kan inte förstå varför hon inte får göra saker som de äldre barnen får göra. Hon förstår inte att det kan skada henne, att det antagligen gör henne mer ont än gott.
När man kommit till den punkten i sitt liv där man kan reflektera över vad man gör, när man på sätt och vis kan se in i framtiden och förstå vilka konsekvenser som ens handlingar har och på så sätt anse om det för mer gott än ont med sig, då är man mogen nog att ta ansvar för sina handlingar. Inte bara vad man själv anser som gott och ont utan också vad andra anser som gott och ont. Visst det kan vara kul att starta ett snöbollskrig, men att kasta första snöbollen på någon som inte vill är inte godhet. Man måste utveckla ett etiskt tänkande. Staten anser att man är mogen nog vid 18-års ålder.
Många vill som Lotta när man är barn, bli stor så fort som möjligt, kanske är det därför tiden går så mycket långsammare när man är barn. Innan jag hade lärt mig klockan så jämförde mina föräldrar tiden med Bollibompa-programmet (barnprogrammet som höll på en halv timme på SVT varje dag). Mamma sa att jag skulle stanna hos mormor i två ”bollibompa-tider”, alltså en timme. När jag var ung så gick den där timmen oändligt långsamt, man såg fram emot slutet. När jag hade fyllt år så såg man fram emot nästa födelsedag. När vi skulle åka till Florida fick jag veta det tre månader innan, de där tre månaderna var den långsammaste perioden i mitt liv. Nu när jag är 18 år så ser jag inte att tiden går långsamt längre, jag har knappt tid att göra det jag vill. Eller det handlar mycket om prioritering, man har aldrig tid om man aldrig tar sig tid. Två bollibompa program går plötsligt så fort.
Det finns en punkt i livet där man ser mer av det förflutna än framtiden. Där man på något sätt längtar tillbaka till sin ungdom, eller man ser på det förflutna med njutning och framtiden med viss avsky. Rynkorna börjar samlas i ansiktet, ens utseende börjar se slitet ut och man vill stoppa tiden. Så ser jag, en 18-åring på det, men är det verkligen så?
När man är ungefär i 18-års ålder så är man livrädd för döden och man tror att livet stannar upp vid ungefär 25-års ålder, allting lägger sig ner. Med ångest och längtan ser man fram emot det. Ångest, för allt man ska hinna göra fram till dess, tiden räcker inte till, man kan inte göra två saker samtidigt, man hinner inte. Med viss längtan för att man på sätt och vis vill att allt ska lägga sig ner, man vill ta det lugnt, man vill ha en stadig grund, man vill ha den tryggheten. När man når 25-års ålder så tänker man så om 40-års åldern. Tills man en dag inser att tiden inte går att stoppa. Jag förändras och inte minst mina medmänniskor och miljön runt omkring mig förändras. Hur gammal man än blir så kommer man hela tiden se på livet ur en annan synvinkel, man kommer ständigt att utvecklas, både fysiskt och psykiskt. Så min oro av att inte hinna med är egentligen mitt sätt att se på livet just nu, när jag blir tillräckligt gammal så kommer jag att inse att jag har tid på mig att lära mig det jag vill och träffa den jag vill. För vid 40-års ålder så har jag ändå bara levt hälften av mitt liv.
Men det finns ändå en tid då man måste skaffa sig arbete. Vi lever i ett samhälle där tid är pengar, vi får betalt i timlön. Man måste arbeta för att överleva, har man inget jobb har man inga pengar och har man inga pengar så kan man inte konsumera, kan man inte konsumera så får man inte mat på bordet och på så sätt så överlever man inte. Detta bidrar till att det bara finns ett sorts liv att leva, vi måste hålla den ramen. Det är vid den tiden då man skaffar sig arbete man tror att allt stannar upp, man har en familj att försörja och måste ha en stadig ekonomisk grund. Man är förblindad av den bilden, att sitta och göra samma sak varenda dag, inte bara på arbetet utan hemma också, laga mat, tvätta, ta hand om barnen. Ingenting kan hända utanför den där ramen, eller hur?
Vi ser på våra föräldrar som samma personer när vi är små som när vi blir större. Vi ser ingen märkbar utveckling i deras sätt att se på livet. Kanske är det så att vi inte ser det för att vi har tillbringat hela vårt liv med dem. Deras utveckling slutade när jag föddes. Då började jag utvecklas istället, på så sätt är det svårt att se sina föräldrar som människor för man ser dem jämt som mamma och pappa. Vi vill inte se att dem också utvecklas, vi vill inte se att deras trista jobb ger dem någonting, vi vill inte se att deras vardag består av mer än att tvätta våra kläder och laga våran mat. De vi allra helst vill blunda för är deras sexliv, dem slutade ha sex när jag föddes. När man själv börjar utveckla ett sexuellt liv så förstår man att det inte riktigt är så. Så är väl också fallet när man själv blir förälder, då inser man att man faktiskt utvecklas trots allt, man inser också hur många uppoffringar sina föräldrar gjorde för en.
Tid är trots allt olika för vem man frågar. Skulle man fråga en fysiker så skulle han kunna ge massor med bevis för att tid inte är konstant, tiden rör sig långsammare när man börjar komma upp i ljusets hastighet. Skulle man fråga en filosof skulle man få olika svar, kanske att tiden bara är en illusion eftersom man alltid lever i nuet. Skulle man fråga en astronom så skulle tiden bestå av år och månader och vara beroende av hur jorden rör sig, frågar man en science fiction författare så är tiden ett fenomen som man kan böja och bända hur man vill. Skulle man fråga mig så är tiden något som vi alla berörs av, något vi måste lära oss att leva med och inte emot. Jag vill hela tiden se på det förflutna med omtanke, jag vill hela tiden leva så att jag är nöjd med varje dag. Jag skulle kunna gå ifrån det här, bli överkörd på gatan och faktiskt anse att jag gjort det jag kunnat i mitt liv, jag har gjort förändring i andras liv. Jag vill också ha en ganska oviss framtid, en framtid där jag kan styra ganska mycket själv, där jag ser på andra människor med omsorg och förståelse. Jag vill ha en framtid av ständig utveckling och att hela tiden se livet med nya ögon. Vara öppen för förändringar både för mig själv och för andra. Det är mitt mål med tiden som går.
Många jag umgås med ser ungefär på samma sätt. Diskussioner om livet och livssyn är ofta på tal. Häromdagen så kom diskussionen om erfarenhet upp vid matbordet hemma med mina föräldrar. Deras argument för det hela löd:
”Du kan fortfarande inte ta bort 18 år av ens persons liv, dem har fortfarande lika många erfarenhets minuter som dig”
Detta argument fick mig att tänka efter. Även om en person har varit instängd i ett rum i 18 år, utan språk och mänsklig kontakt, så kan jag inte säga att jag har mer erfarenhet än den personen. Visst jag kanske har mer social skicklighet, mer kunskap om omvärlden, men den personen har en erfarenhet av att vara instängd i 18 år, det kommer aldrig jag att ha. Endast för att jag levt annorlunda så betyder inte det att jag har mer erfarenhet än denna person.
Vad är då mognad och är mognad beroende av tiden?
När jag var tretton år så fanns det en längtan av att bli 15 och få gå på 15-års filmer på biografen. När jag var 15 år så fanns det en längtan av att bli 18 och slippa vara beroende av sina föräldrar. När jag två år senare var 17 brydde jag mig inte så mycket längre. Tidens gång är inget vi kan ändra på, visst kan man börja kritisera dagens samhälle för att inte låta 17-åringar rösta till riksdagen, men jag hade lärt mig (inte på grund av att jag var 17 år, utan på grund av min mognad) att acceptera samhället som det ser ut idag. Detta betyder inte att jag kanske håller med lagboken eller samhället på alla punkter, men jag accepterar att andra vill ha det så. Mognad handlar om förståelse och är på många sätt oberoende av tiden.
Pippi Långstrump äter krumelurpiller för att inte bli stor, hon kan inte förstå varför vuxna gör som dem gör. Hon förstår inte varför vuxna jobbar och betalar skatt, hon förstår inte att alla har olika uppfattning om vad som är roligt och inte. Lotta på Bråkmakargatan, en annan av Astrid Lindgrens folkkära karaktärer, ställer sig i en gödselstack för att bli stor fort, hon kan inte förstå varför hon inte får göra saker som de äldre barnen får göra. Hon förstår inte att det kan skada henne, att det antagligen gör henne mer ont än gott.
När man kommit till den punkten i sitt liv där man kan reflektera över vad man gör, när man på sätt och vis kan se in i framtiden och förstå vilka konsekvenser som ens handlingar har och på så sätt anse om det för mer gott än ont med sig, då är man mogen nog att ta ansvar för sina handlingar. Inte bara vad man själv anser som gott och ont utan också vad andra anser som gott och ont. Visst det kan vara kul att starta ett snöbollskrig, men att kasta första snöbollen på någon som inte vill är inte godhet. Man måste utveckla ett etiskt tänkande. Staten anser att man är mogen nog vid 18-års ålder.
Många vill som Lotta när man är barn, bli stor så fort som möjligt, kanske är det därför tiden går så mycket långsammare när man är barn. Innan jag hade lärt mig klockan så jämförde mina föräldrar tiden med Bollibompa-programmet (barnprogrammet som höll på en halv timme på SVT varje dag). Mamma sa att jag skulle stanna hos mormor i två ”bollibompa-tider”, alltså en timme. När jag var ung så gick den där timmen oändligt långsamt, man såg fram emot slutet. När jag hade fyllt år så såg man fram emot nästa födelsedag. När vi skulle åka till Florida fick jag veta det tre månader innan, de där tre månaderna var den långsammaste perioden i mitt liv. Nu när jag är 18 år så ser jag inte att tiden går långsamt längre, jag har knappt tid att göra det jag vill. Eller det handlar mycket om prioritering, man har aldrig tid om man aldrig tar sig tid. Två bollibompa program går plötsligt så fort.
Det finns en punkt i livet där man ser mer av det förflutna än framtiden. Där man på något sätt längtar tillbaka till sin ungdom, eller man ser på det förflutna med njutning och framtiden med viss avsky. Rynkorna börjar samlas i ansiktet, ens utseende börjar se slitet ut och man vill stoppa tiden. Så ser jag, en 18-åring på det, men är det verkligen så?
När man är ungefär i 18-års ålder så är man livrädd för döden och man tror att livet stannar upp vid ungefär 25-års ålder, allting lägger sig ner. Med ångest och längtan ser man fram emot det. Ångest, för allt man ska hinna göra fram till dess, tiden räcker inte till, man kan inte göra två saker samtidigt, man hinner inte. Med viss längtan för att man på sätt och vis vill att allt ska lägga sig ner, man vill ta det lugnt, man vill ha en stadig grund, man vill ha den tryggheten. När man når 25-års ålder så tänker man så om 40-års åldern. Tills man en dag inser att tiden inte går att stoppa. Jag förändras och inte minst mina medmänniskor och miljön runt omkring mig förändras. Hur gammal man än blir så kommer man hela tiden se på livet ur en annan synvinkel, man kommer ständigt att utvecklas, både fysiskt och psykiskt. Så min oro av att inte hinna med är egentligen mitt sätt att se på livet just nu, när jag blir tillräckligt gammal så kommer jag att inse att jag har tid på mig att lära mig det jag vill och träffa den jag vill. För vid 40-års ålder så har jag ändå bara levt hälften av mitt liv.
Men det finns ändå en tid då man måste skaffa sig arbete. Vi lever i ett samhälle där tid är pengar, vi får betalt i timlön. Man måste arbeta för att överleva, har man inget jobb har man inga pengar och har man inga pengar så kan man inte konsumera, kan man inte konsumera så får man inte mat på bordet och på så sätt så överlever man inte. Detta bidrar till att det bara finns ett sorts liv att leva, vi måste hålla den ramen. Det är vid den tiden då man skaffar sig arbete man tror att allt stannar upp, man har en familj att försörja och måste ha en stadig ekonomisk grund. Man är förblindad av den bilden, att sitta och göra samma sak varenda dag, inte bara på arbetet utan hemma också, laga mat, tvätta, ta hand om barnen. Ingenting kan hända utanför den där ramen, eller hur?
Vi ser på våra föräldrar som samma personer när vi är små som när vi blir större. Vi ser ingen märkbar utveckling i deras sätt att se på livet. Kanske är det så att vi inte ser det för att vi har tillbringat hela vårt liv med dem. Deras utveckling slutade när jag föddes. Då började jag utvecklas istället, på så sätt är det svårt att se sina föräldrar som människor för man ser dem jämt som mamma och pappa. Vi vill inte se att dem också utvecklas, vi vill inte se att deras trista jobb ger dem någonting, vi vill inte se att deras vardag består av mer än att tvätta våra kläder och laga våran mat. De vi allra helst vill blunda för är deras sexliv, dem slutade ha sex när jag föddes. När man själv börjar utveckla ett sexuellt liv så förstår man att det inte riktigt är så. Så är väl också fallet när man själv blir förälder, då inser man att man faktiskt utvecklas trots allt, man inser också hur många uppoffringar sina föräldrar gjorde för en.
Tid är trots allt olika för vem man frågar. Skulle man fråga en fysiker så skulle han kunna ge massor med bevis för att tid inte är konstant, tiden rör sig långsammare när man börjar komma upp i ljusets hastighet. Skulle man fråga en filosof skulle man få olika svar, kanske att tiden bara är en illusion eftersom man alltid lever i nuet. Skulle man fråga en astronom så skulle tiden bestå av år och månader och vara beroende av hur jorden rör sig, frågar man en science fiction författare så är tiden ett fenomen som man kan böja och bända hur man vill. Skulle man fråga mig så är tiden något som vi alla berörs av, något vi måste lära oss att leva med och inte emot. Jag vill hela tiden se på det förflutna med omtanke, jag vill hela tiden leva så att jag är nöjd med varje dag. Jag skulle kunna gå ifrån det här, bli överkörd på gatan och faktiskt anse att jag gjort det jag kunnat i mitt liv, jag har gjort förändring i andras liv. Jag vill också ha en ganska oviss framtid, en framtid där jag kan styra ganska mycket själv, där jag ser på andra människor med omsorg och förståelse. Jag vill ha en framtid av ständig utveckling och att hela tiden se livet med nya ögon. Vara öppen för förändringar både för mig själv och för andra. Det är mitt mål med tiden som går.