Självmord & Psyket...
Det var nu en månad sen jag skrev sist och det har mest varit praktiska detaljer. Jag är mitt uppe i slutproduktionen nu och har det stressigt och jobbigt, både psykist och fysiskt. Kankse därför jag känner för att skriva. I fredags fick jag reda på, mitt i inspelningen att Martin Horn hade tagit sitt liv, jag kan inte säga att jag kände honom bra, men jag kände honom, visste vem han var och pratade med han över internet ibland och när jag träffade honom i skolan. Gick i samma klass som honom i ett år.
Hur detta påverkade mig är svårt att säga. Känns som om det ändå krävs så mycket för att tappa allt hopp, att inte ha några alternativ kvar längre, att inte kunna se realistiskt och förnuftigt på saker och ting. Jag har varit där långt ner i avgrunden, inte riktigt så långt som Martin var, men ändå så jag inte kunde se klokt.
Pratade med min terapeft igår om den dåliga informationen som psyket har. Det finns den bilden av att psyket är människor som tror dem är någon annan och sitter där med tvångströja och biter sig själv. Jag går dit, jag har legat inlagd och det är ingen som sitter med tvångströja eller ens något i den stilen. Träffade en jätte trvlig tjej där som jag lärde mig ganska mycket ifrån. Det är underligt. Vi behöver mer reklam om deppressioner och att vi måste försöka få bort stämpeln. Deppression är den sjukdomen som läkare oftast inte ser, som är svår att upptäcka.
Är så trött på samhällets sätt att dra ner folk, att få dem känna sig små och onödiga. Hatar att speciellt tjejer vill leva efter ett ideal.
Hur detta påverkade mig är svårt att säga. Känns som om det ändå krävs så mycket för att tappa allt hopp, att inte ha några alternativ kvar längre, att inte kunna se realistiskt och förnuftigt på saker och ting. Jag har varit där långt ner i avgrunden, inte riktigt så långt som Martin var, men ändå så jag inte kunde se klokt.
Pratade med min terapeft igår om den dåliga informationen som psyket har. Det finns den bilden av att psyket är människor som tror dem är någon annan och sitter där med tvångströja och biter sig själv. Jag går dit, jag har legat inlagd och det är ingen som sitter med tvångströja eller ens något i den stilen. Träffade en jätte trvlig tjej där som jag lärde mig ganska mycket ifrån. Det är underligt. Vi behöver mer reklam om deppressioner och att vi måste försöka få bort stämpeln. Deppression är den sjukdomen som läkare oftast inte ser, som är svår att upptäcka.
Är så trött på samhällets sätt att dra ner folk, att få dem känna sig små och onödiga. Hatar att speciellt tjejer vill leva efter ett ideal.