Joakim "JoeZ - Cineasten" Engström

"There's another world
That hides inside of all this tension that I'm feeling
And all this solitude is my confidence eroding
So I slide inside of someone's mouth and someone's eyes
Until there's a sound of something intimate exploding
Surprise! surprise!
Another pair of lips and eyes
And that is the consequence
Of actually feeling"

                              - Counting Crows - Carriage

Det är svårt att förklara hur ångest känns som. Jag tror det kan vara en individuell upplevelse.

Så som jag har förklarat och upplevt är:

Tänk er att stå på en helt fri äng, ni andas fritt och det hela är så fritt.

Nu tänk er nu att ni står mitt i Centralen i Stockholm. Två miljoner människor springer runt omkring dig och du står bara still mitt i alltihopa. Två miljoner männsikor som inte har någon aning om vart dem ska och som bara springer runt omkring dig. Tänk er vilken stress ni skulle uppleva och vad svårt ni skulle ha att andas i den folkmassan. Tänk er den stressen och andningen.

Nu tänk tillbaka på den fria ängen. Ni står där på ängen. Men nu har ni den där känslan av stress, två miljoner människor som springer runt omkring dig och hur svårt ni har att andas. Sätt den inuti i ert bröst, hela den där omgivningen av Centralen finns inuti i ert bröst. Så upplever jag min värsta ångest.

Jag har haft kontakt med andra som är i värre sitution än jag och som har riktigt pestiga liv.

Jag tror inte ni vet hur det känns att gråta sig till sömn när man är i 12-års åldern. Varenda natt.

Jag undrar om ni vet hur det känns att skära upp sina lår bara för att komma igång igen efter en panik ångest attack. Gång på gång.

Jag undrar om ni vet varför personer skär sig i handlederna.

Jag undrar om ni vet hur det känns att ta medecin för att bli "normal".

Jag undrar om ni någonsin stannat upp och undrat varför folk vill ta självmord istället för att genast döma dem.

Vissa av dessa saker har jag själv upplevt.

Min ångest har jag känt i mer än två år. Det var bara två månader sen jag verkligen fick reda på att det är ångest jag känner. Jag trodde det var "normalt" och jag trodde alla människor kände så här, man får bara leva med det, tänkte jag. Varför skulle det vara så svårt för mig?

Sen Lovisa gjorde slut så har jag fått hjälp. Jag fick hjälp direkt, jag fick tid hos en läkare på psykatriska. Efter lite prat så ville han att jag skulle sättas in på akutavdelningen, jag tänkte:
"Jag har känt mig så här dåligt i över ett år, varför är det helt plötsligt SÅ AKUT?".

Jag pratade med min pappa om det och vi bestämde att jag skulle stanna hemma över helgen. Jag fick med mig sömntabletter för jag hade sovit jätte dåligt de senaste veckorna.

Helgen gick och ingenting blev bättre.

På måndagen så fick jag hjälp av en psykolog och samma läkare. Jag blev intagen på akutavdelningen. Jag fick min medecin, jag fick ångest. Fyra dagar gick och jag skulle prova på att sova hemma igen. Jag ringde Lovisa, dum som jag är, och världen rasade.

Jag åkte in till akuten och stannade i två dagar till.

Personer säger att jag är mera öppen nu, det är för att jag måste vara öppen för att inte må allt för dåligt. Allvarligt mår jag bättre nu än vad jag gjort på mycket länge. Folk som tänker att jag kanske inte borde gå in i ett förhållande förrens jag är "frisk". Jag mådde skit och jag klarade av ett förhållande som höll i 10 månader. Säger inte det någonting?

Om någon undrar något, vad som helst, från personliga frågor till allmänna frågor om det här. Vem som helst som läser det här. Vilken person ni än är. Tveka inte att fråga, mina närmaste vänner till främlingar jag inte träffat. Tveka inte att fråga