Damn it: Ångest...
Det var länge sedan jag kände sån här ångest i bröstet som jag har nu.
Känslan känns bekant och skrämmande hemmalik.
Som att gå in i sitt eget hus fyllt med spindelnät, damm och termiter.
Jag vet varför jag har ångest också. Kan bero på två saker eller bara en, men defentivt är det något av det som drar med en massa annat skräp. Hatar denna känsla av meningslöshet.
Men det bli bättre imorgon, det blir det oftast.
Jag har massor med texter som jag bara vill skriva ner, så ideérna tar en fysisk form, men hittar inte engagemanget någonstans. Känner mig ensam.
Hatar den känslan av ensamhet och isolering, känslan av att man inte kan göra något.
Tål den inte, är allegerisk mot den, den är min pest och mitt gift som, väl inne, sprider sig.
Bara att kliva upp ur sängen imorgon att börja med nytt.
Dock så är det värsta med den känslan jag har, att man inte vill ge upp, den vill sätta sig fast, känslan vill inte ge upp.
Jag är trött vilket gör det bara ännu värre.
FAN!
Känslan känns bekant och skrämmande hemmalik.
Som att gå in i sitt eget hus fyllt med spindelnät, damm och termiter.
Jag vet varför jag har ångest också. Kan bero på två saker eller bara en, men defentivt är det något av det som drar med en massa annat skräp. Hatar denna känsla av meningslöshet.
Men det bli bättre imorgon, det blir det oftast.
Jag har massor med texter som jag bara vill skriva ner, så ideérna tar en fysisk form, men hittar inte engagemanget någonstans. Känner mig ensam.
Hatar den känslan av ensamhet och isolering, känslan av att man inte kan göra något.
Tål den inte, är allegerisk mot den, den är min pest och mitt gift som, väl inne, sprider sig.
Bara att kliva upp ur sängen imorgon att börja med nytt.
Dock så är det värsta med den känslan jag har, att man inte vill ge upp, den vill sätta sig fast, känslan vill inte ge upp.
Jag är trött vilket gör det bara ännu värre.
FAN!
Kommentarer:
Trackback