Joakim "JoeZ - Cineasten" Engström

"As every voice is hanging from the silence
Lamps are hanging from the ceiling
Like a lady to her good manners
I'm tied to this feeling"
                                     - Shakira - Underneath Your Clothes

Ångest är en konstig sak.
Fick råd från min psykolog att skriva varje gång jag kände ångest, hur och när den uppkom.
Läste ett citat som sa "De som aldrig känner ångest saknar också det allra viktigaste; fantasi" något i den stilen i alla fall. Varför är det så att när jag känner ångest jag känner mig mest kreativ?

Alla manus jag skrivit har jag skrivit under min värsta ångest. Necronomicon föddes ur Fångar Av Is och ur min ångest. Döden Väntar var ett ångestladdat äventyr som blev ett förvirrat men, som de andra sa, jag kunde skicka in till Bergman. Vad får en person att känna ångest?
Vad får en person att känna något som hela tiden dunkar i hela kroppen?

Jag har tidigare sagt att Lovisa tog ångesten ur mig. När jag kom hem från henne så kände jag att jag inte kunde skriva något på manus eller liknanade ungefär tills tre dagar efter. För då kom den här känslan upp på nytt.

Men som sagt jag är knuten till den här känslan, jag är inte säker på om jag vill att den ska försvinna.