Jag Undrar...
"Inside my skin
I feel your tongue
Telling me I'm dirty
And licking my bones
A surge against silence
A knife across a plate
Makes the sound
Of need on hate"
- Jewel - Grey Matter
Ida, jag undrar varför folk är rädda för ett sånt samtal?
Är det för dem inte vet va de ska säga?
Jag tror inte det. Jag tror folk är rädda för att det kan bli för personligt.
Det är inte lätt att säga saker som får en person att känna sig behövd och underbar.
Jag hoppas jag aldrig kommer få känna "sådär" igen. Att jag bara måste få prata med någon.
Jag har inte mått så dåligt sen INNAN Lovisa gjorde slut.
Varför måste jag alltid göra det som är rätt?
Varför kan jag inte drivas av känslor?
Jag vill göra allt rätt men fortfarande drivas av känslor.
Svårt att säga. När Lovisa ringde upp mig för kanske två veckor sedan, hon ringde om och om igen. Hon sa när vi gjorde slut att detta kanske bara var en paus. Skulle jag ha svarat?
Eller skulle jag drivits av mina känslor, så som jag gjorde?
Det är svårt att förstå min och Lovisas relation till varandra eftersom redan efter några timmars pratande ansåg vi varandra som själsfränder. Vi var ett redan från början. Hon sa senare att hon grät efter varje gång hon hade pratat med mig i England för hon kunde inte fatta att hon träffat en sån underbar kille. Jag själv hoppade av glädje.
Senare när vi spenderat mer tid tillsammans så visste vi båda att vi mådde ganska dåligt och jag låg där bredvid henne när hon grät, jag viskade hur underbar hon var och att jag alltid skulle finnas där för henne. Jag fyllde min stuga med ljus, med ett hjärta av ljus på golvet.
Jag fick henne att gråta av glädje efter hon hade fått min överraskning på Alla-Hjärtans-Dag. Hon ringde upp mig. Sen kom hennes mamma ner och efter hon hade läst och förstått överaskningen så grät hennes mamma också. Lovisa skulle aldrig träffa en person som mig igen.
Det var kärlek vid första ögonkastet.
Första gången jag såg henne log hon ett underbart leende.
Undrar om jag någonsin får se ett sånt leende igen?