Mina 100 Bästa Filmer, plats 20 - 11...
För första gången i fallande ordning.
Börjar närma sig slutet.
Två filmer av Hitchcock finns med denna gång.
--------------------------------------------------
20. 2001: A Space Odyssey (1968)
Stanley Kubrick har en vision och ett öga som ingen annan regissör har haft. Han lyckas tidigt ta bort allt överflödigt och har endast det allra nödvändigaste kvar. Hans film 2001 är storslagen, skrämmande, hypnotiskt och, till och med, då och då, rolig. Kubrick sa själv att om man förstod första gången man såg den hade han misslyckats. Han får in djupa existentiella frågor genom att själv lägga fram teorier om gud, evolution och forskning. En konstfilm och ett mästerverk.
19. Vertigo (1958)
Vertigo räknas ofta i mitten av en trilogi som Hitchcock gjorde om voyeurism. Bernard Herrmann skrev filmmusiken (som i många andra av Hitchcocks filmer) och den är mästerlig. Hela filmen är mästerlig. Den skapade inte bara tekniska fenomen, framför allt det vi kallar Hitchcock zoomning, utan den har också inspirerat mängder med filmskapare. Den är otroligt spännande och ger en klaustrofobisk känsla som Hitchcock inte gjort lika bra under livstid. En av Hitchcocks mest perfekta och välgjorda filmer.
18. Sunrise (1929)
Denna film brukar också kallas Sunrise – A Song OF Two Humans, det är exakt vad det är. F. W. Murnau är en av de absolut bästa stumfilmsregissörerna som funnits, med filmer som Noseferatu, Der Letzte Mann och Faust har han placerat sig som ett expressionistiskt geni. Sunrise gjorde han i Amerika där han fick kapital och stora studior att arbeta i. Resultatet blev detta otroliga verk. Det finns så många sett att förklara F.W Muranus genialitet med denna film, aldrig har textrutor verkat så levande och musiken, med effekterna är makalösa. Det är fotot som är det allra bästa, kameran flyger, linser och föremål används flitigt. Filmen är stor i sin enkelhet och är en film utan dess like.
17. Rear Window (1954)
Sir Alfred Hitchcocks allra bästa film. Den är en studie i montage klippning och voyeurism. Det är något väldigt underhållande och tabubelagt med att titta på andra när de inte vet att man tittar. Hitchcock gör det till en mordgåta och blandar in andra karaktärer för att göra en poäng eller sätta en känsla och ton. Rear Window är perfekt i all sin enkelhet, vi ser egentligen bara det James Stewarts karaktär ser, och allt är satt i en och samma plats. Hitchcock skapar en spännande och, då och då, mycket skrämmande film och gör det, som ofta, perfekt.
16. City Lights (1931)
När alla andra regissörer gick över till ljud så ville Chaplin göra sin film som en stumfilm, bara för att skydda karaktären The Tramp och inte ge honom en speciell röst. Vem visste att det skulle bli hans allra bästa film. City Lights berättas med både hjärta och hjärna, Chaplin får oss att sympatisera med karaktärerna och filmen blir, i allt skratt, så känslomässigt stark att tårar och ett leende skymtar fram.
15. Blade Runner (1982/2007)
Blade Runner har gått genom några förändringar sen den först såg sitt ljus 1982, den största förändringen kom 1992 då bland annat Deckards berättarröst helt hade slopats, senare 2007 kom Final Cut. Blade Runner är Ridley Scotts mästerverk, den är baserad på Philip K. Dicks Do Androids Dream Of Electric Sheep? (Dick sa när han såg filmen att Ridley hade tagits hans tankar direkt från hans huvud) och är ett starkt porträtt av en mörk och dystopisk framtid. Den är makalös i sina skildringar och sina stora frågeställningar Blade Runner är underbar ut till sista droppen.
14. All About Eve (1950)
Joseph L. Mankiewicz både skrev och regisserade denna pärla till film. All About Eve börjar med en prisutdelning, Joseph gör det riktigt bra när han introducerar filmens karaktärer och vi får inte bara se hur karaktärerna förändras utan också hur våra känslor och tankar har förändrats sen första gången vi såg dem. Det är nästan som att Joseph vill göra en kommentar om människors första intryck. Självklart är filmen mycket mer än detta, den är otroligt kvick och välplanerad. Joseph gör ingenting fel i denna magnifika film.
13. Gone With The Wind (1939)
Producenten David O. Selznick var den drivande kraften bakom Gone With The Wind och trots att både Sam Wood och George Cukor skulle regissera filmen så gick den till slut, efter mycket trassel, över till Victor Flemming (som regisserade Wizard Of Oz samma år). Flemming och Selznick hade en otrolig vision, och eftersom Selznick var en perfektionist så ville han att allt, in i minsta detalj, skulle vara korrekt. Resultatet blev ett 233 minuter otroligt spektakel, ett mästerverk, med så otroligt många oslagbara scener att Selznick kämpade hela sitt liv för att slå succén. Han lyckades aldrig.
12. All That Jazz (1979)
All That Jazz är inte vad många skulle kalla Bob Fosses bästa film. Dock så berör den mig på så många plan att det är svårt att hänga med. Filmen är en kavalkad i klippning, berättarteknik och sex, en Freudiansk mardröm, med pubertala inslag. Filmen är halvbiografisk om Bob Fosse och han förklär det inte. Den är snabb, kokande och väldigt störd på vissa ställen utan att för den skull gå för långt. Ett trassligt mästerverk som förtjänar lite mer än vad den får.
11. The Graduate (1967)
Jag har länge ställt mig frågan varför denna film är så bra. Vi har alla hört Simon & Garfunkels låt Mrs. Robinson (som i sin helhet inte ens är med i filmen) och vi har satt våra egna bilder på den låten. Det är lustigt hur S&G musik passar in, den är smart, intellektuell och melankolisk, musiken får filmen att vara likadan utan att den egentligen är det. Det som är en ännu större bedrift är Robert Surtess foto som är skarpt och rörigt, den ger en otroligt tidstypisk känsla utan att för den skull vara begränsad till en tid. The Graduate är inte den film vi förväntar den att vara, den är något större, lustigare och personligare. Mike Nichols förvånar oss och får filmen att fastna, den etsar sig fast på minnet och är olikt något vi någonsin sett förut.
Börjar närma sig slutet.
Två filmer av Hitchcock finns med denna gång.
--------------------------------------------------
20. 2001: A Space Odyssey (1968)
Stanley Kubrick har en vision och ett öga som ingen annan regissör har haft. Han lyckas tidigt ta bort allt överflödigt och har endast det allra nödvändigaste kvar. Hans film 2001 är storslagen, skrämmande, hypnotiskt och, till och med, då och då, rolig. Kubrick sa själv att om man förstod första gången man såg den hade han misslyckats. Han får in djupa existentiella frågor genom att själv lägga fram teorier om gud, evolution och forskning. En konstfilm och ett mästerverk.
19. Vertigo (1958)
Vertigo räknas ofta i mitten av en trilogi som Hitchcock gjorde om voyeurism. Bernard Herrmann skrev filmmusiken (som i många andra av Hitchcocks filmer) och den är mästerlig. Hela filmen är mästerlig. Den skapade inte bara tekniska fenomen, framför allt det vi kallar Hitchcock zoomning, utan den har också inspirerat mängder med filmskapare. Den är otroligt spännande och ger en klaustrofobisk känsla som Hitchcock inte gjort lika bra under livstid. En av Hitchcocks mest perfekta och välgjorda filmer.
18. Sunrise (1929)
Denna film brukar också kallas Sunrise – A Song OF Two Humans, det är exakt vad det är. F. W. Murnau är en av de absolut bästa stumfilmsregissörerna som funnits, med filmer som Noseferatu, Der Letzte Mann och Faust har han placerat sig som ett expressionistiskt geni. Sunrise gjorde han i Amerika där han fick kapital och stora studior att arbeta i. Resultatet blev detta otroliga verk. Det finns så många sett att förklara F.W Muranus genialitet med denna film, aldrig har textrutor verkat så levande och musiken, med effekterna är makalösa. Det är fotot som är det allra bästa, kameran flyger, linser och föremål används flitigt. Filmen är stor i sin enkelhet och är en film utan dess like.
17. Rear Window (1954)
Sir Alfred Hitchcocks allra bästa film. Den är en studie i montage klippning och voyeurism. Det är något väldigt underhållande och tabubelagt med att titta på andra när de inte vet att man tittar. Hitchcock gör det till en mordgåta och blandar in andra karaktärer för att göra en poäng eller sätta en känsla och ton. Rear Window är perfekt i all sin enkelhet, vi ser egentligen bara det James Stewarts karaktär ser, och allt är satt i en och samma plats. Hitchcock skapar en spännande och, då och då, mycket skrämmande film och gör det, som ofta, perfekt.
16. City Lights (1931)
När alla andra regissörer gick över till ljud så ville Chaplin göra sin film som en stumfilm, bara för att skydda karaktären The Tramp och inte ge honom en speciell röst. Vem visste att det skulle bli hans allra bästa film. City Lights berättas med både hjärta och hjärna, Chaplin får oss att sympatisera med karaktärerna och filmen blir, i allt skratt, så känslomässigt stark att tårar och ett leende skymtar fram.
15. Blade Runner (1982/2007)
Blade Runner har gått genom några förändringar sen den först såg sitt ljus 1982, den största förändringen kom 1992 då bland annat Deckards berättarröst helt hade slopats, senare 2007 kom Final Cut. Blade Runner är Ridley Scotts mästerverk, den är baserad på Philip K. Dicks Do Androids Dream Of Electric Sheep? (Dick sa när han såg filmen att Ridley hade tagits hans tankar direkt från hans huvud) och är ett starkt porträtt av en mörk och dystopisk framtid. Den är makalös i sina skildringar och sina stora frågeställningar Blade Runner är underbar ut till sista droppen.
14. All About Eve (1950)
Joseph L. Mankiewicz både skrev och regisserade denna pärla till film. All About Eve börjar med en prisutdelning, Joseph gör det riktigt bra när han introducerar filmens karaktärer och vi får inte bara se hur karaktärerna förändras utan också hur våra känslor och tankar har förändrats sen första gången vi såg dem. Det är nästan som att Joseph vill göra en kommentar om människors första intryck. Självklart är filmen mycket mer än detta, den är otroligt kvick och välplanerad. Joseph gör ingenting fel i denna magnifika film.
13. Gone With The Wind (1939)
Producenten David O. Selznick var den drivande kraften bakom Gone With The Wind och trots att både Sam Wood och George Cukor skulle regissera filmen så gick den till slut, efter mycket trassel, över till Victor Flemming (som regisserade Wizard Of Oz samma år). Flemming och Selznick hade en otrolig vision, och eftersom Selznick var en perfektionist så ville han att allt, in i minsta detalj, skulle vara korrekt. Resultatet blev ett 233 minuter otroligt spektakel, ett mästerverk, med så otroligt många oslagbara scener att Selznick kämpade hela sitt liv för att slå succén. Han lyckades aldrig.
12. All That Jazz (1979)
All That Jazz är inte vad många skulle kalla Bob Fosses bästa film. Dock så berör den mig på så många plan att det är svårt att hänga med. Filmen är en kavalkad i klippning, berättarteknik och sex, en Freudiansk mardröm, med pubertala inslag. Filmen är halvbiografisk om Bob Fosse och han förklär det inte. Den är snabb, kokande och väldigt störd på vissa ställen utan att för den skull gå för långt. Ett trassligt mästerverk som förtjänar lite mer än vad den får.
11. The Graduate (1967)
Jag har länge ställt mig frågan varför denna film är så bra. Vi har alla hört Simon & Garfunkels låt Mrs. Robinson (som i sin helhet inte ens är med i filmen) och vi har satt våra egna bilder på den låten. Det är lustigt hur S&G musik passar in, den är smart, intellektuell och melankolisk, musiken får filmen att vara likadan utan att den egentligen är det. Det som är en ännu större bedrift är Robert Surtess foto som är skarpt och rörigt, den ger en otroligt tidstypisk känsla utan att för den skull vara begränsad till en tid. The Graduate är inte den film vi förväntar den att vara, den är något större, lustigare och personligare. Mike Nichols förvånar oss och får filmen att fastna, den etsar sig fast på minnet och är olikt något vi någonsin sett förut.
Kommentarer:
Trackback