Joakim "JoeZ - Cineasten" Engström

Snart en vecka har gått på filmvetenskap och jag inser att jag sett väldigt mycket film.

Kommer plugga i Stockholm framöver. Läser filmvetenskap på 60p.
Det hela verkar intressant och kommer passa mig bra.
Såg Eyes Wide Shut på 35mm film och att se klassiker på riktig film kommer vara otrligt givande.
Imorgon är det Rear Window som jag sett massor av gånger...

Är dock väldigt trött nu efter första dagen.

Och jag är rätt säker på att filmtipset.se har fel när de säger att det är en remake som ska göras av Tron, är 99% säker på att det är en uppföljare och att Jeff Bridges ska reprisera sin roll.

Äntligen är slutet här, tog ett tag att få ut det sista. Men det kom.
Har varit kul och intressant för mig, att se om jag ens kunde ranka filmerna.
Här kommer i alla fall plats 1 till 10...

------------------------------------------------
1. Casablanca (1942)
Det var ett svårt val. Att välja mellan Lawrence Of Arabia och Casablanca. Casablanca är dock den ultimata vinnaren, bara för att den har det som ingen annan film har. Många filmer har lite av det men ingen kommer alls upp i samma kaliber som Casablanca. Jag pratar förstås om ren och skär filmmagi. Sån där magi som griper fast i en och inte vill släppa taget, legendarisk magi som de gamla grekerna pratade om i Odyssen. Sådan magi är unik och otroligt sällsynt. Men Casablanca har massor av det.

2. Lawrence Of Arabia (1962)
David Lean gjorde många vågade saker i denna film, som att filma i en öken, sanden tog sig in överallt och när de väl hade filmat en tagning var de tvungna att kratta igen fotspåren och göra en tagning till. Detta är makalöst för en film med 227 minuter. Det kanske mest vågade David gjorde var att välja Peter O’Toole som huvudrollsinnehavare, det visade sig vara ett genidrag. O’Toole regerar duken varje gång han är med, och filmen tappar aldrig gnistan. David Leans öga gör aldrig ett misstag under hela produktionen och detta är en av de vackraste och mest omsorgsfullaste filmer någonsin.

3. Singin’ In The Rain (1952)
Singin’ In The Rain är inte bara film, den handlar om film. Den lyckas trycka ut precis varenda liten droppe av glädje som går att trycka ut ur en film. Gene Kelly är makalös ut till fingerspetsarna och Stanley Donen uppskattar och fostrar varje litet steg som görs. En film som har glädje som sitt förnamn och lycka som sitt efternamn.

4. It’s A Wonderful Life (1946)
Frank Capra är kanske en av de mest amerikanske regissörerna och han är inte ens född i Amerika. It’s A Wonderful Life är en perfekt film, så perfekt som en film kan bli. Den är skickligt gjord och varje ruta är fylld med glädje, hat, ångest eller sorg. Innan jag såg It’s A Wonderful Life hade jag en dröm om en film som var så sorglig att man grät sig igenom, men ändå i slutet så gick man ifrån med ett stort leende på läpparna. Detta är min dröm.

5. High Noon (1952)
”I’m not afraid of death but oh, what will I do if you leave me?”
Tex Ritter sångröst klangar fint i denna western. Är det inte konstigt att det är folk som är födda utanför USA som gör de mest amerikanska filmerna, för att inte tala om de bästa westerns. Här har ett skickligt team samlats under regi av Fred Zinnerman för att göra en western med Gary Cooper, och han har nog aldrig varit bättre. High Noon är Gary Coopers film på duken, han träder in och spelar superbt. Filmen är perfekt timad, klippt, fotograferad och skriven, ett oförglömligt porträtt av en stad och deras sheriff.

6. Apocalypse Now (1979)
Alla problem Francis hade med denna film kanske gjorde filmen till vad den är idag. Michael Sheen hamnar nästan i bakgrunden av storslagna prestationer som Marlon Brando och Robert Duvall. Filmen är ett mardrömsliknande scenario utan dess like. Likt boken så blir vi mer och mer osäkra på vad som är verklighet och vem som låter mest vettigast. Absurda delar knyts ihop med varandra och bildar en väv av en makalös film.

7. Giant (1956)
Sekunden efter Giant tog slut visste jag, inte bara att jag sett något otroligt spektakulärt utan också att jag sett en film av en regissör som djupt bryr sig om film. När jag tittade på extramaterialet så visade sig att jag hade rätt. George Stevens brydde sig om varenda filmruta som dök upp på duken. Giant är inget undantag, den är stor, episk och en otrolig film rätt igenom. Finns ingen som den.

8. The Third Man (1949)
The Third Man är en film-noir i sin rätta benämning. Spänningen och det expressionistiska fotot gör att man får en unik känsla av förnuft. Redan från första stund är filmen fängslande och spänningen stiger allt eftersom filmen fortskrider. Carol Reeds bästa film och Joseph Cotten och Orson Welles fungerar perfekt i samklang. Filmen är kaotisk perfekt.

9. Annie Hall (1977)
Filmen som slog Star Wars vid oscarsgalan är säkerligen den bästa filmen Woody Allen någonsin kommer att göra. Den är ett komiskt mästerverk som aldrig tar en ur stunden trots att han gång på gång bryter den fjärde väggen. Den är effektivt klippt, fotograferad och berättad med många klassiska Allen stunder. En ganska liten men otroligt bra film.

10. Citizen Kane (1941)
Citizen Kane röstas ofta fram som världens bästa film, det har nästan blivit norm att på frågan ”vilken är världens bästa film?” att svara Citizen Kane, den har blivit utvald till det och varför inte. Citizen Kane är rik på skriverier, historia och mysterier. Orson Welles kom till Hollywood och fick (nästan) göra precis den film han ville och med hjälp av Herman J. Mankiewicz skrev han ett manus. Hela filmen blev omtalad då filmen verkade vara ett porträtt av mediemongolen Randolph Hearst som desperat försökte stoppa filmen, tur att han inte lyckades. Det som blev var ett extraordinärt porträtt och en makalös debutfilm för Orson Welles.

The Dark Knight den kommande Batman filmen har slagit ner den obesegrade mästaren (i tio år) Gudfadern och ligger nu etta på IMDB.com top 250...
A BIG WTF!
Jag kan inte vänta!

The Dark Knight den kommande Batman filmen har slagit ner den obesegrade mästaren (i tio år) Gudfadern och ligger nu etta på IMDB.com top 250...
A BIG WTF!
Jag kan inte vänta länge till!

För första gången i fallande ordning.
Börjar närma sig slutet.
Två filmer av Hitchcock finns med denna gång.

--------------------------------------------------

20. 2001: A Space Odyssey (1968)
Stanley Kubrick har en vision och ett öga som ingen annan regissör har haft. Han lyckas tidigt ta bort allt överflödigt och har endast det allra nödvändigaste kvar. Hans film 2001 är storslagen, skrämmande, hypnotiskt och, till och med, då och då, rolig. Kubrick sa själv att om man förstod första gången man såg den hade han misslyckats. Han får in djupa existentiella frågor genom att själv lägga fram teorier om gud, evolution och forskning. En konstfilm och ett mästerverk.

19. Vertigo (1958)
Vertigo räknas ofta i mitten av en trilogi som Hitchcock gjorde om voyeurism. Bernard Herrmann skrev filmmusiken (som i många andra av Hitchcocks filmer) och den är mästerlig. Hela filmen är mästerlig. Den skapade inte bara tekniska fenomen, framför allt det vi kallar Hitchcock zoomning, utan den har också inspirerat mängder med filmskapare. Den är otroligt spännande och ger en klaustrofobisk känsla som Hitchcock inte gjort lika bra under livstid. En av Hitchcocks mest perfekta och välgjorda filmer.

18. Sunrise (1929)
Denna film brukar också kallas Sunrise – A Song OF Two Humans, det är exakt vad det är. F. W. Murnau är en av de absolut bästa stumfilmsregissörerna som funnits, med filmer som Noseferatu, Der Letzte Mann och Faust har han placerat sig som ett expressionistiskt geni. Sunrise gjorde han i Amerika där han fick kapital och stora studior att arbeta i. Resultatet blev detta otroliga verk. Det finns så många sett att förklara F.W Muranus genialitet med denna film, aldrig har textrutor verkat så levande och musiken, med effekterna är makalösa. Det är fotot som är det allra bästa, kameran flyger, linser och föremål används flitigt. Filmen är stor i sin enkelhet och är en film utan dess like.

17. Rear Window (1954)
Sir Alfred Hitchcocks allra bästa film. Den är en studie i montage klippning och voyeurism. Det är något väldigt underhållande och tabubelagt med att titta på andra när de inte vet att man tittar. Hitchcock gör det till en mordgåta och blandar in andra karaktärer för att göra en poäng eller sätta en känsla och ton. Rear Window är perfekt i all sin enkelhet, vi ser egentligen bara det James Stewarts karaktär ser, och allt är satt i en och samma plats. Hitchcock skapar en spännande och, då och då, mycket skrämmande film och gör det, som ofta, perfekt.

16. City Lights (1931)
När alla andra regissörer gick över till ljud så ville Chaplin göra sin film som en stumfilm, bara för att skydda karaktären The Tramp och inte ge honom en speciell röst. Vem visste att det skulle bli hans allra bästa film. City Lights berättas med både hjärta och hjärna, Chaplin får oss att sympatisera med karaktärerna och filmen blir, i allt skratt, så känslomässigt stark att tårar och ett leende skymtar fram.

15. Blade Runner (1982/2007)
Blade Runner har gått genom några förändringar sen den först såg sitt ljus 1982, den största förändringen kom 1992 då bland annat Deckards berättarröst helt hade slopats, senare 2007 kom Final Cut. Blade Runner är Ridley Scotts mästerverk, den är baserad på Philip K. Dicks Do Androids Dream Of Electric Sheep? (Dick sa när han såg filmen att Ridley hade tagits hans tankar direkt från hans huvud) och är ett starkt porträtt av en mörk och dystopisk framtid. Den är makalös i sina skildringar och sina stora frågeställningar Blade Runner är underbar ut till sista droppen.

14. All About Eve (1950)
Joseph L. Mankiewicz både skrev och regisserade denna pärla till film. All About Eve börjar med en prisutdelning, Joseph gör det riktigt bra när han introducerar filmens karaktärer och vi får inte bara se hur karaktärerna förändras utan också hur våra känslor och tankar har förändrats sen första gången vi såg dem. Det är nästan som att Joseph vill göra en kommentar om människors första intryck. Självklart är filmen mycket mer än detta, den är otroligt kvick och välplanerad. Joseph gör ingenting fel i denna magnifika film.

13. Gone With The Wind (1939)
Producenten David O. Selznick var den drivande kraften bakom Gone With The Wind och trots att både Sam Wood och George Cukor skulle regissera filmen så gick den till slut, efter mycket trassel, över till Victor Flemming (som regisserade Wizard Of Oz samma år). Flemming och Selznick hade en otrolig vision, och eftersom Selznick var en perfektionist så ville han att allt, in i minsta detalj, skulle vara korrekt. Resultatet blev ett 233 minuter otroligt spektakel, ett mästerverk, med så otroligt många oslagbara scener att Selznick kämpade hela sitt liv för att slå succén. Han lyckades aldrig.

12. All That Jazz (1979)
All That Jazz är inte vad många skulle kalla Bob Fosses bästa film. Dock så berör den mig på så många plan att det är svårt att hänga med. Filmen är en kavalkad i klippning, berättarteknik och sex, en Freudiansk mardröm, med pubertala inslag. Filmen är halvbiografisk om Bob Fosse och han förklär det inte. Den är snabb, kokande och väldigt störd på vissa ställen utan att för den skull gå för långt. Ett trassligt mästerverk som förtjänar lite mer än vad den får.

11. The Graduate (1967)
Jag har länge ställt mig frågan varför denna film är så bra. Vi har alla hört Simon & Garfunkels låt Mrs. Robinson (som i sin helhet inte ens är med i filmen) och vi har satt våra egna bilder på den låten. Det är lustigt hur S&G musik passar in, den är smart, intellektuell och melankolisk, musiken får filmen att vara likadan utan att den egentligen är det. Det som är en ännu större bedrift är Robert Surtess foto som är skarpt och rörigt, den ger en otroligt tidstypisk känsla utan att för den skull vara begränsad till en tid. The Graduate är inte den film vi förväntar den att vara, den är något större, lustigare och personligare. Mike Nichols förvånar oss och får filmen att fastna, den etsar sig fast på minnet och är olikt något vi någonsin sett förut.

Kommentarerna blir längre och jag ska försöka att hålla de andra kortare.
Det kanske mest intressant med dessa tio filmer är att två är regisserade av Steven Speilberg.

-----------------------------------------------------
21. The Band Wagon (1953)
The Band Wagon har ett ledmotiv som summerar upp film och teater riktigt bra, sången That’s Entertainment! är en av filmens absoluta höjdpunkter och görs med otrolig glädje att det smittar av sig. Vincente Minelli var en av de ledande regissörerna under MGM:s storhetstid, särskilt på musikalfronten, och detta förblir hans största insats. Fred Astaire och Cyd Charisse gör det perfekta paret med vissa dysfunktionella drag. Filmen är en knippe lycka utan att för den skull falla ner i Fausts käftar.

22. Mr. Smith Goes To Washington (1939)
När ett förbud skulle sättas 1942 i det tyskockuperade frankrike mot att visa amerikanska filmer så valde många biografmaskinister att visa Mr. Smith Goes To Washington innan förbjudet satte igång, en biograf visade till och med denna film 30 dagar non-stop. Det är något ytterst märkligt med Frank Capra, han är från Sicilien men har ändå lyckats att göra de mest amerikanska filmerna i historien. Även om höger och vänster flanken satte sig emot filmen när den kom ut så har den alla ingredienserna för att vara en helamerikansk film, talen klingar av amerikansk ådra och hjälten har de amerikanska idealen och vägrar släppa dem. Filmen är ett ypperligt mästerverk som får oss att tro på demokrati.

23. Schindler's List (1993)
Det tog tio år innan Spielberg ens ville/kunde regissera denna film, han ansåg att han själv inte var en tillräckligt mogen filmskapare. Filmen hamnar ofta högt på filmlistor och även om den kanske inte har haft samma slagkraft här i Sverige så är det trots allt en perfekt film. Spielberg är den drivande kraften bakom hela projektet och det är inte mer än att vi tackar för det han gjort för film och de upplevelser han gett/ger oss.

24. M (1931)
M är kanske inte bara Fritz Langs bästa film, den är också en stor inspiration till den kommande film-noir som skulle blomma i USA tio år senare. Filmen gav Peter Lorre en stor start och han är antagligen den mest skrämmande mördaren i filmens historia. M var den första filmen som använder så kallat leitmotif genom att låta Lorre vissla I Bergkungens Dal varje gång han skulle dyka upp på bild. Det är Peter Lorre, Fritz Lang och Fritz Langs fru och manusförfattaren Thea von Harbou som gör denna film värd att se och till ett oförglömligt mästerverk.

25. 12 Angry Men (1957)
Jag har en svaghet för rättegångsdraman, det är något fascinerande över dem. Detta gör att 12 Angry Men hamnar så högt upp på listan. Detta är Sidney Lumets första film som regissör och han gör ett utomordentligt jobb, han och Boris Kaufman (fotografen) är otroligt skickliga i att låta rummet och karaktärerna porträtteras med en fingertoppskänsla. Ett perfekt exempel är att filmen börjar med kameran över karaktärernas huvud för att hela tiden arbeta sig ner och i slutet vara under huvudena, detta ger en känsla av överlägsen/underlägsen sympati och förståelse för karaktärerna. Att detta var Lumets filmdebut är svårt att tro.

26. Raiders Of The Lost Ark (1981)
Vad skulle filmvärlden ha varit utan John Williams musik? Ledmotivet till Indiana Jones är perfekt för karaktären till Indiana Jones och är ett oförglömligt stycke musik. George Lucas och Steven Spielberg var idésprutorna medan Lawrence Kasdan sammanställde manuset. Spielberg regisserar sin mest äventyrligaste film och gör det med glimten i ögat. Raiders är inte bara packad med action och övernaturliga föremål, den har också ett härligt sinne för humor, filmen tar inte sig själv på för stort allvar, vilket är mer än perfekt.

27. Duck Soup (1933)
Det är något speciellt med Marx Bröderna, de är perfekta på att vara knäppa och dra oneliners, det finns otaligt många oförglömliga scener i deras filmer. Dock så är det Duck Soup som håller sig allra bäst och som inte flyger för långt bort med konstiga subplots och out-of-place musiknummer.
Duck Soup är den sista filmen med de fyra bröderna (de blev senare bara tre) och den är mästerlig med sina one liners (”…and remember, while you're out there risking life and limb through shot and shell, we'll be in here thinking what a sucker you are”) och fysiska komedi där varje broder balanserar ut den andra, filmen har så många skämt att det krävs att man ser den fler gånger för att greppa alla. En riktig pärla bland Marxfilmerna och ett onekligt mästerverk.


28. North By Northwest (1959)
Alfred Hitchcock ville göra något ”lättsamt” och valde att regissera manuset av Ernest Lehman. Självklart hjälpte Hitchcock också till med manuset och ut kommer ett mästerverk. Cary Grant och Eva Marie Saint (den blondaste av Hitchcocks blondiner) är skurna för rollerna. Här finns också många av de klassiska Hitchcock stunder och inte minst finalen på Mount Rushmore. Detta kanske inte är den bästa av Hitchcocks filmer men det är den mest actionfyllda spänningen han någonsin lyckades skapa.

29. Star Wars (1977)
Det är inte många filmer som har skapat en stor skara hängivna fans som Star Wars har. Star Wars skapades av George Lucas under en lång period och gav upphov till två uppföljare och tre prequels. Det är den allra första Star Wars filmen som fortsätter att vara den bästa. Här har vi allt ifrån härliga stridscener, coola ljusvärd och replikerna som får det att rysa i kroppen. Inte nog med det så är det fullt av teologiska antydningar och klassikiska berättarknep. En nostalgitripp för alla generationer sen 1977 och ett otroligt mästerverk.

30. Sherlock Jr. (1924)
Sherlock Jr. är onekligen en av de mest tekniskt framstående och djärvaste bland stumfilmskomedierna. Allt tack vare Buster Keaton, han regisserade och var huvudaktören och gjorde alla sina stunts själv (när han filmade denna film så bröt han nästan nacken). Den är bara 45 minuter lång men har fler skratt än många komedier har på två timmar. Sherlock Jr. är Buster Keatons allra bästa film (enligt mig) och som visar att både Busters hjärna och hjärta är på rätta ställena.

Jag har definitivt monat som filmtittare (elle vad man nu ska kalla det).
Tror det beror på de filmer jag väljer att se nu för tiden, de har större inflytande på filmvärlden och har oftast mer att säga än bara mindless rabbel. Har lagt märke till det mer och mer, och i dag nådde det sin kulmen då jag såg Woody Allens Små Och Stora Brott. La märke till saker som Woody försökte säga med filmen så klart och såg trestruktursakten klart och tydligt, det var väldigt intressant film för övrigt.
Såg De Sju Samurajerna igår, samma sak hände där.
Känns väldigt tryggt.

Här fortsätter nedräkningen av min topp 100 lista.
Intressant att notera är att det bara är 3 som är under två timmar, och hälften är över 2 och en halv timme.

-----------------------------------
31. Dr. Strangelove (1964)
Den egentliga titeln är: Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb. Dr. Strangelove är en av de roligaste filmerna i ljuderan. Regissören Stanley Kubrick får oss att garva åt småsaker och paranoida personligheter. Ken Adams scenografi är magnifik och Peter Sellers är otrolig i sina roller. Ett fantastiskt hantverk av en av världens bästa regissörer.

32. The Gold Rush (1925/1942)
Charlie Chaplin sa att detta var filmen han ville folk skulle minnas honom för. Den släpptes två gånger, 1925 och 1942, i 1942 utgåvan hade Chaplin klippt ner filmen lite och lagt på berättarröst. Detta är kanske en av Chaplins mest klassiska verk med många scener som har gått till historien. Filmen är ett perfektionistiskt spektakel som, trots all seriositet, man måste skratta åt.

33. Stalker (1979)
Andrei Tarkovsky är en regissör som ingen annan. I över tio minuter ser vi tre personer gå över en äng och kasta en boll framför sig och vi kan inte blunda. Tarkovsky kan få vad som helst att vara intressant och Stalker är inget undantag. Tarkovsky kastar till oss djupa symboliska meningar och blandar färg med svart-vit vilket gör vår upplevelse av Stalker till en hypnos, en mästerlig hypnos.

34. Fail-Safe (1962)
Fail-Safe är en av de där få filmer som är så spännande att man inte vill blunda, vilket oftast slutar i att tårar börjar komma för att ögonen är så torra. Lumet lyckas på väldigt liten yta berätta något världsomspännande och otroligt spännande. Han underhåller oss med ansikten och personer på ett vackert svart-vit foto och gör det utomordentligt superbt.

35. Jaws (1975)
Innan Star Wars och innan Omen kom Jaws och vi fick för första gången smaka orden ”summer blockbuster” i våra munnar. Och det är en hungrig mun som måste mättas. Jaws är ett spektakulärt äventyr med stora inslag av skräck. Karaktärerna är underhållande och man sitter på nålar filmen igenom. En välplanerad ”movie”, och kanske en av de bästa i sitt slag.

36. The Ten Commandments (1956)
De Tio Budorden är måhända inte Cecil B. Demilles mest välregisserade film och den kanske inte har samma slagkraftiga Charles Heston som i Ben-Hur. Ändå så lyckas Demille att få ihop allting, han visste exakt vad han gjorde och hur han skulle göra det, vad som skulle symbolisera vad och när och hur allt skulle gå till. Med en speltid på 220 minuter så har Demille oss på kroken genom hela filmen och vi önskar att det aldrig tar slut.

37. Dances With Wolves (1990)
Den teatraliska utgåvan av denna film är 181 minuter lång, den version som hamnar på min lista är 236 minuter lång och är Kevin Costners directors cut. Det är ett långsamgående epos med otroligt vackra bilder och starka närporträtt. Kevin Costner arbetade med denna film i över fem år och jag är säker på att vi anser att det var fem välspenderade år.

38. Det Sjunde Inseglet (1957)
Ingmar Bergman fick en liten budget och 35 dagar att på sig att filma denna film, vilket är väldigt lite med en film av denna magnitud. Den har blivit en internationell klassiker och räknas ofta som Bergmans allra bästa film. Det gör jag med.

39. La Dolce Vita (1960)
Federico Fellini var inte bara en av de mest talangfulla italienska regissörerna, han verkade också ha svaret på nästan alla livets frågor men vägrar dela med sig av dem fullt ut. La Dolce Vita är en 174 minuters studie av livet med alla dess skratt, vackra vyer och besvikelser. Det vackra svartvita fotot av Otello Martelli ger den perfekta touchen till en perfekt film.

40. Il buono, il brutto, il cattivo (Den Onde Den Gode Den Fule) (1966)
I tre timmar tar regissören Sergio Leone oss med storm. Allt leder upp till den klassiska fighten i slutet. Tonino Delli Collis foto är i högklass och ger oss svindlande techniscope bilder och ackompanjerad med Ernio Morricones musik gör filmen oförglömlig. Filmen är storslagen och episk, och med ett fantastiskt bildspråk så är denna film kanske den bästa western genom tiderna.

Listan fortsätter. Förra gången publicerade jag 51-103, nu är det 50-41 som gäller.
Jag tycker det är intressant att dessa filmer kom nästan inom en tio års period mellan sig, förutom 3.
Men ändå 7 av tio är ganska bra och nyfikenheten på om fler filmer på topp 50 kanske kommer vara inom samma tidsperiod är olidlig. Only Time Will Tell...

Listan forstätter då nästa inlägg kommer vara 40-39, men tills dess...

--------------------------------------------------------------

41. Intolerance (1916)
Säkerligen den tidigaste filmen som kommer att dyka upp på listan. D.W Griffith gjorde denna film efter The Birth Of A Nation devis för att svara på kritiken om hans rasistiska åsikter. Resultatet blev spektakulära 177 minuter (den nya digitala versionen är så lång, finns en som är 197 minuter också, som dock inte jag sett) långt, det är en mästerlig studie i tidig kamerateknik och berättande och gör D.W Griffith till en mästare inom stumfilmsperioden.

42. The Conversation (1974)
Francis Ford Coppola fick idén till denna film efter att ha sett Antonionis ”Blow-Up”, och oj vilken film det blev. The Conversation behandlar ljudet extraordinärt och använder samma scen för att skapa en otrolig spänning. Detta är en av Gene Hackmans mer subtila roller och vi sympatiserar med hans ångest. Filmen är en nervkittlande studie av en plågad individ och hans arbete.

43. Amadeus (1984)
Milos Formans regi har alltid verkat torrt för mig och det är tur att han dras till udda karaktärer som fyller torra sanden med vatten. Amadeus är absolut inget undantag. Murray Abraham och Tom Hulce är tillräckligt humoristiska och blödiga för att balansera ut filmen som blir till ett underbart fejkat porträtt av ett musikaliskt geni.

44. The Shining (1980)
Jack Nicholson är oförglömlig i denna film, och intresserar inte Jack så gör Stanley Kubricks regi definitivt det. Stanley lyckas utforska skräckgenren på ett fantastiskt sett. Varje bild vi ser är utstuderad och välplanerad. Ett skrämmande porträtt av ett hus som gör en man galen, eller Stanley får oss att tro det i alla fall?

45. Scener Ur Ett Äktenskap (1973)
Ingmar Bergmans TV-epos som senare kortades ner till en bioversion är 168 minuter lång (bioversionen). Ingmar Bergman lyckas få nästan alla att känna igen sig på ett eller annat sätt i detta relationsdrama. Vare sig filmen framkallar ångest eller en viss lycka så etsar den sig fast och man glömmer den inte. Bergman har kanske aldrig lyckas få två karaktärer att vara så pass intressanta under så lång tid. När filmen är slut orkar man inte mycket mer, den tar luften ur en.

46. Network (1976)
”I’m MAD as hell and I’m not gonna take it anymore.”
Det ryser genom ryggraden blotta tanken på dessa ord. Lumets mästerverk håller otroligt bra idag. Hur medievärlden porträtteras har aldrig varit så skrämmande, påverkande och underhållande som i denna film. Peter Finch och Faye Dunaway är mästerliga och det slår gnistor ända ut till publiken.

47. Alien (1979)
Ridley Scott skapade tillsammans med manusförfattarna Dan O’Bannon och Ronald Shusett en film som skulle influera sci-fi och skräckfilmer långt framöver. Produktionen skapade inte bara en minnesvärd varelse från yttre rymden utan också en mörk och skrämmande stämning som inte har försvunnit sen filmen släpptes. Ett hantverk utan dess like.

48. Aliens (1986)
James Camerons uppföljare kom sju år efter den första Alien. Cameron förnyar varelserna och gör det till något nytt och fräscht. Han skrev manuset redan när Terminator spelades in och bolaget sa att han fick göra uppföljaren om Terminator var en succé. Cameron sa att han vill fokusera mer på ”terror than horror”. Resulatet blev inte bara en av de bästa sci-fi filmerna, utan också en av de bästa actionfilmerna någonsin.

49. Goodfellas (1990)
Martin Scorseses filmatisering av Nicholas Pileggis bok är bland de bästa Maffia-filmer som någonsin gjorts. Filmen kanske inte når höjden av Gudfadern bland filmlistor världen över men det har utan tvekan sin välförtjänta plats i filmhistorian. Filmen ger en otroligt realistisk bild av maffian och vi tvekar inte på en enda sekund på realiteten. Ray Liotta är det perfekta valet som Henry och Robert De Niro är oförglömlig som Jimmy. Filmen är ett äkta hantverk som tål att dyrkas.

50. Matrix (1999)
Larry och Andy Wachowski kommer antagligen inte göra en bättre film än denna. Mästerverket Matrix går att analysera till döds samtidigt som det är en actionfylld popcorn film. Neos kamp mot maskinerna har redan gått till filmhistorian och har efterapas så mycket efter det att lite av glansen har försvunnit från filmen. Matrix kommer dock alltid stå som en milstolpe bland 90-talets filmer, just för att det inte är många filmer som berättar så mycket som Matrix och är på samma gång jävligt underhållande.

Denna idé har funnits i mitt huvud i kanske två - tre år, nu har jag äntligen sammanställt en lista.
Denna lista är inte absolut och kommer att ändra på sig under tidens gång men listan håller just nu och om kanske tre år till så gör jag listan igen. Vi får se.

Anledningen till att denna lista inte kommit till tidigare är för att jag, som filmentusiast, inte känt mig mogen att sammanställa en lista förrens nu. Visst önskar jag att jag kunde se om gudfadern och sätta den högre, och kanske se en film som Solaris innan listan formades, men det kommer alltid finnas filmer att se och listan kommer vara i ständig rörelse.

Min första tanke var att göra en topp 50 lista, men urvalet blev stort och filmerna blev fler och fler så listan blev några filmer över 100. I alla fall här kommer plats 51-103.
--------------------------------------------------------------
51.   Midnight Cowboy
52.   Exorcisten
53.   The General
54.   Psycho
55.   Taxi Driver
56.   Metropolis
57.   Gentlemens Agreement
58.   Seven
59.   West Side Story
60.   All The Kings Men
61.   Doctor Zjivago
62.   When Harry Met Sally
63.   Dazed And Confused
64.   Titanic
65.   Der Letzte Mann
66.   Twleve Monkeys
67.   Harold And Maude
68.   Fargo
69.   Pulp Fiction
70.   Umberto D.
71.   Silence Of The Lambs
72.   Wizard From Oz
73.   The Abyss
74.   My Fair Lady
75.   No Country For Old Men
76.   Ratatouille
77.   Offret
78.   Barton Fink
79.   Spellbound
80.   Cube
81.   Kabhi Alvida Naa Kehna
82.   Meet Me In St. Louis
83.   Safety Last
84.   Aladdin
85.   Lion King
86.   Clerks
87.   There Will Be Blood
88.   Videodrome
89.   Atonment
90.   Millers Crossing
91.   The Game
92.   Before Sunrise/Before Sunset
93.   Ghost In The Shell
94.   Waking Life
95.   Truman Show
96.   Will Hunting
97.   Being There (Welcome Mr. Chance)
98.   Battle Royale
99.   Pleasantville
100.   Wonderful Days
101.   Fight Club
102.   Zodiac
103.   Cykeltjuven
------------------------------------------------------------
Intressant att notera är att No Country For Old Men ligger högre än Både Atonement, Rattatoullie och There Will Be Blood. Filmer som placerades högre på min topp 2007 än No Country. Detta är ett bevis på att listan rör sig och att jag vill välja filmer som kommer hålla längre för mig och filmer jag kommer vilja se om mer om kanske 10 år än filmer som jag blir kort förälskade i.